Ett soldattorp rivs...
- Av fil. kand. ASSAR JANSSON, Saladamm -

   Man håller på att riva en gammal soldatstuga uppe i Saladamm. På en av stockarna invid ett fönster hittades årtalet 1809 och en underlig figur, som har en viss likhet med en åtta. Kanske betecknar årtalet byggnadsåret och figuren snickarens bomärke. Stugan är inte märkvärdig på något sätt. Den är precis lik alla andra torpstugor, som är bortåt 150 år gamla eller ännu äldre. Men ändå är det ganska underligt att se hur de väl lagda stockvarven ett efter ett rivs ner, hur skorstensmuren blir allt kalare och kalare och står där som en trasig obelisk till minne av de gamla soldaterna och deras liv under förhållanden, som moderna människor har ytterst svårt att föreställa sig.
   Stugan är byggd enligt gällande bestämmelser. Dessa föreskrev att stugan skulle vara 12 alnar lång och 8 alnar bred och bestå av en "stuga", en kammare och en förstuga. Stugans mått var 8x8 alnar, kammarens 5x4 och förstugan 4x3 alnar. Stenfotens höjd var en aln. T. o. m. detaljer i konstruktionen var lagbestämda. "Stugan" - d. v. s. det som vi kallar köket - skulle ha två fönsterlufter, den ena på gaveln och den andra på långsidan, där också ingången till förstugan var belägen. "Spis med kakelugn skall uppföras enligt ortens sed", står det. Dörrarna skulle vara 2 3/4 aln höga och 6 kvarter breda. Kammaren hade ingen spis och en enkel fönsterluft. Ingången till kammaren kunde göras antingen från stugan eller från förstugan, varifrån också skulle finnas uppgång till vinden, som på gaveln skulle förses med en lucka.
   Ösby gamla soldattorp som just nu skattar åt förgängelsen, har de här måtten och bara några obetydliga detaljer har ändrats sedan stugan byggdes. Ladugårdshuset skulle vara 17x8 alnar, varav 4 alnar i ena ändan avsågs till loge, 5 alnar i andra ändan till fähus, och mellanrummet användes till sädes- och foderlada. Någon mellanvägg behövde inte uppföras annat än för den del som var fähus. Detta hade två bås och en avbalkning för "småkreatur". Golvet skulle läggas av kluvet virke.
   Från ett syneprotokoll på en annan soldatstuga, daterad 1833, kan man få en föreställning om hur pass noggrant myndigheterna såg till att rotebönderna höll sina skyldigheter. Där föreskrevs, att golvet skulle omläggas med "en tolft plank" inne i stugan, att väggarna skulle rappas -tapeter är en modernare uppfinning - och att taket skulle omläggas med nya bräder. Hela torpet skulle diktas med mossa "der det tarfwas". Man fick inte ha stora pretantioner på den tiden.
   Detta är ändå jämförelsevis sena bestämmelser. Enligt de äldsta kontrakten fick soldaten en lega om 100 daler kopparmynt uppdelad på fyra år och en årlig kontantlön på 35 daler kopparmynt varav hälften betalades vid Morsmässan (8 sept.) och den andra hälften vid Tomasmässan (21 dec.). Vidare fick han åtnjuta s.k. hemkall. Det var den jord han disponerade. Den omfattade ett spannland - han sådde alltså varje år ½ spann- jämte en bit äng som skulle ge två lass hö - en bergsman i Sala hade 12 lass - och vidare en torpstuga och ett uthus. Stugan skulle mäta minst 8 alnar inom knutarna och uthusen skulle bestå av fähus och foderhus. Till sist fick han kläder, två omgångar, en uniform och en omgång s.k. släpkläder d.v.s. arbetskläder. Hans lön utbetalades vid särskilda likvidationsmöten, som för Väsby kompani hölls i Sörby i Norrby socken. Torpen och jorden skulle varje soldatrote hålla och till en början hölls syn vart tredje år.
   Detta blev en extra skatt för jordägarna. Bönderna tog inte heller annan jord än den sämst belägna och för byn minst värdefulla. Soldattorpen skuffades undan till ett hörn av byns jord. Soldaten intog eljest ett slags mellanställning i byn. Han var inte jämnställd med bönderna, som utgjorde byns "överklass". Men han stod i alla fall ett trappsteg högre än torpare och backstugusittare. Mellan dem och de besuttna bönderna fanns en oöverstiglig mur. Man ser detta bäst på giftermålen. Sådana tolererades bara i yttersta nödfall mellan torpare och bönder. Men soldater kunde gifta in sig t.o.m. i ganska ansedda bondsläkter.
   Besvärligt blev dock ofta för honom med utkomsten under fredstid. Hela hans existens då vilade på dem, som anskaffat honom. Övningsdagarna var få och truppförbanden alltså som regel inte samlade. Därför befann sig soldaten oftast hemma på roten sysselsatt med arbete för roteböndernas eller andras räkning.
   Varje rote hade sitt soldatnamn, som varje soldat var skyldig att bära. Sala socken hade nio soldater nummer 87 - 95. De ursprungliga namnen var Sörman, Stark, Barsk, Sparre, Knekt, Brus, Brun, Dufva och Ros. Alla dessa är ju tämligen normala soldatnamn. Uppfinningsrikedomen var eljest stor. I rullorna för Västmanlands regemente finns alla möjliga underliga namn: Lejon, Björn, Björnunge, Nässla, Tupp, Påfågel, Fröjdefull, Vreder, Gammal, Goliat, Vinskänk, Sjungare, Limstav, Likagod, Hyttbak, Täljkniv. Det må förlåtas om både roten och soldaten var missbelåtna, när namnet blev Konstig eller Drummel. Dessa gamla namn ändrades sedermera ofta. I Sala socken t. ex. byttes Åbyrotens Sparre ut mot först Springare och sedan Åberg, och Ösbys Knekt fick heta Östman. Det var Östman som bodde i den stuga som nu rivs.
   Den förste soldat som fick bära namnet Östman hette egentligen Anders Andersson. Han var född 1769 och dog under kriget 1809. Hans efterträdare - vid vars tillträde troligen stugan byggdes - dog redan 1812 under arbeten vid Göta kanal. Då blev Anders Andersson Östmans son soldat. Han hette också Anders. Denne hade fyra söner, av vilka en, Gustaf, likaledes blev soldat, och ättlingar till en annan av dessa bröder finns ännu kvar i socknen.
   Karl XI:s nyskapelse för det svenska försvaret är dels indelningsverket, som rörde officerarnas och underofficerarnas underhåll dels det ständiga knekthållet, som avsåg att hålla en stående armé till bestämd styrka. Det var vid riksdagen 1682 - 1683 som beslut fattades om knekthållet. Efter tidens sed fick beslutet formen av kontrakt uppställda landskapsvis. Kontraktet innebar att allmogen förpliktades att anskaffa soldater - 1,200 man per landskap och regemente i regel. Kontraktet med Västmanland är dagtecknad den 27 oktober 1682. Hela regementsområdet, som också omfattade delar av Dalarna indelades alltså i 1,200 rotar. Grunden för indelningen var, att i princip två hela hemman skulle bilda en rote. Men Salbergs läns 12 socknar fick den lindringen att 2½ rote skulle bilda en rote. Orsaken härtill var vissa prestanda, som de skattskyldiga i länet måste prestera till silververket. Befrielse från knekthållet var förutom frälsegårdar och vissa andra likställda gårdar rytteriets rustningshemman samt gästgivare- och postbönder - Broddbo t. ex.
   Ibland utfärdades kontrakt med härader. Så var fallet t. ex. med Vangsbro. Detta kontrakt är undertecknat av landshövdingen Gyldenhoff och Vangsbro häradsnämnd med häradsdomaren Jan Matsson i Ösby som främste man. Det är dagtecknat den 2 maj 1685, och Kongl. Maj:ts stadfästelse kom den 20 november samma år. Det är helt och hållet en avskrift av de sedvanliga kontrakten och innehåller ingenting för Färnebo särskiljande.
   Inom tre år efter underskrivandet skulle Vangsbro ha anskaffat soldater, byggt soldattorp o.s.v. Och så organiserades kompanierna, Livkompaniet dit en del av Väster Färnebo hörde, och Bergskompaniet, dit resten av socknen hörde, Väsby kompani för socknarna runt, Sala, Salbergs kompani för Upplandsdelen av länet o.s.v. Mobiliseringsplaner gjordes klara, regementsmötena började och hela apparaten tycktes fungera väl. Så kom det första stora generalprovet, Karl XII:s krig . Alla kungens hästar och alla kungens män kallades till sitt ordinarie värv. Marschrouterna för regementet följdes. För t. ex. Väsby kompani står under alternativet att samlingen gäller marsch till Örebro - vilket var fallet 1700. Vid Västerås, "hvarest Wässby lähns compagnie sig också kan inställa, sedan det sig först på dess redevous i Wallrum samblat, hwartill fordras 2 dagar och marschera sedan till Westeråhs - 1 3/4". Så marscherade regementet - mot Poltava.
   Så kom det nya män i de avgångnas ställe, generation efter generation ända tills dess den indelte soldaten spelat ut sin roll och ersattes av värnpliktsarméerna.
   Nu är de för länge sedan borta, de gamla soldaterna. Och nu rivs stugan. Det gnisslar och kvider när de grova stockarna bänds loss ur sina varv. Taktegel, stockar och bräder samlas i prydliga högar. Så skall området planeras, och sedan finns ingenting kvar som kan vittna om roten nr 91 av Väsby kompani. Det var en gång ett led i en krigsorganisation som ägde bestånd och gjorde sin tjänst i över 200 år.